Friluftslivets urbana norm

Jag har efter några flytter snurrat till mitt medlemsskap i Friluftsfrämjandet, och i mitt samtal med medlemsservice fick jag höra ett förvånat ”oj det var långt!” i och med att jag senast har flyttat från en Stockholmskommun till Örnsköldsvik. Långt? Halva Sverige är ju kvar?

Jag kan vara snäll och tänka mig att hans reaktion handlar om att det är färre som flyttar ut från Stockholm än in, antar jag, men nu är julen över så jag tänkte passa på att vara lite mindre snäll.

Hans reaktion kan också illustrera det problem som jag känner finns inom begreppet friluftsliv. För det har ju snarare blivit synonymt med friluftsturism, och trots att Höga Kusten är ett av de mest expansiva friluftsturismområdena just nu kände alltså den killen jag pratade med att det var lite konstigt att flytta ”så långt”. (Till hans försvar- tills han hörde att jag flyttade hem. ”Ja då förstår jag”.)

Friluftsliv för mig är att kunna gå ut genom dörren och insupa frisk luft enkelt uttryckt. Jag ställer mig lite skeptisk till prylhets och tycker det duger bra långt att promenera i skogen med ett par rejäla gummistövlar. På en dagstur hemmavid har man ju inte med sig mängder av packning så att man skulle behöva till exempel extra ankelstöd från en hög (och kostsam) vandringskänga. Om man är ute ofta kanske man inte ens behöver det där ankelstödet ens på längre turer i och med att man tränar upp musklerna i ankeln… Men det är en annan text.

När jag häromdagen sökte på mig själv på hitta.se, saker man gör när man är tankspridd, blev jag informerad om att jag bor 3749 meter från ett grönområde. Om jag betalar en slant kan jag planera mitt nästa friluftsäventyr med hittas friluftskarta! Men om de inte kan se skogen som jag har nästan rätt in i verandan så känner jag inte så stort förtroende för deras kunskaper om friluftsliv. Med ”grönområde” verkar de helt enkelt mena det närmaste naturreservatet. Det här går ju faktiskt helt emot den svenska synen på grönområde, eftersom vi genom allemansrätten får gå och hänga vid vilket grönt område som helst så länge det inte är i en trädgård. Det är ju också någon form av symptom – är det den urbana normen som slår igenom i friluftslivet? I detaljplanerade, urbana, områden är ju det gröna inte alltid fritt.

Det finns en begreppsförvirring i det här, som gör friluftslivet mer snävt och dyrt än det ska behöva vara.

Friluftsfrämjandet tänker jag står för just värnandet av allemansrätten, och inspirationen för nära möten med naturen. Med lokala föreningar får vi möjlighet att dessutom träffa likasinnade. Men det var ganska uppenbart att medlemsservice ligger i Stockholm, om jag ska lyssna till dialekten på killen som svarade i telefonen idag. Blir det bra det? Även Naturskyddsföreningen har sitt rikskansli beläget i Stockholm.  Stockholm är unikt på sitt vis, få stora städer i världen har ju så mycket grönt att röra sig i, och så nära. Du kan ta pendeltåg rakt ut i skogen. Men man missar ibland, i ivern att locka ut, att JAG inte ens behöver ta något tåg. Att jag för att kunna vara aktiv i föreningarna måste åka ut från det gröna och in i de gråare samhällena.

Ur den synvinkeln så är det väl ganska självklart att i alla fall Friluftsfrämjandet hänger i städer och samhällen, jag behöver inte hjälp med att komma ut jag är ju redan ute. Men de aktiviteter som friluftsfrämjandet står för är ofta pryligt och sällan skogligt. Jag älskar att de gör pryliga aktiviteter tillgängliga för den stora massan, vi kan inte ha ett friluftsliv där man måste köpa på sig en massa utrustning för att ha en chans att utöva det. (Jag tänkte skriva ”låt de som har råd köpa på sig allt de vill”, men de behöver ju faktiskt också ett bättre alternativ till att köpa själv i och med att vi måste ställa om vår livsstil. Ingen kommer undan!)

Jag funderar också på hur förändringarna i skogsägande påverkar bilden av vårt fria friluftsliv. I delar av Höga kusten lär det fortfarande vara en ganska stor andel så kallade bondeskogar – förhållandevis små skiften som hör till ett tidigare självhushållande jordbruk, eller lite större skiften sammanfogade av skiften från uppköpta småjordbruk som försörjer en modern bonde. Detta parallellt med det som blir vanligare – stora skiften som ägs av stora bolag eller enskilda/riskkapitalister, sammanfattningsvis; utbölingar äger skog som de själva inte upplever. I den förlorade relationen till skogen, tror jag att samhället tappar relationen också. Att man inte ser skogen för alla träden, och därmed blir mer beroende av friluftsfrämjandet och marknadens version av Friluftsliv och natur.

Jag kan gå barfota från sängen och upp på slänten och ut på stigen, men där börjar det bli lite stickigt av barr och taskiga tjocka stjälkstumpar. Att det är förvånande för någon inom friluftsfrämjandet, eller att min närmaste skog inte får plats i hittas friluftskarta, gör mig liksom lite deppig. Alternativt beslutsam.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.