Jag var på Omställningskonferensen i Umeå! Här är mina tankar.

Vad är en omställare? Ja för mig så handlar omställning om att vi behöver ställa om bland annat vårt ekonomiska system för att hantera framtidens behov. Vi behöver jobba med klimatomställning (inte mot, fast givetvis ska vi arbeta mot ökad klimatförändring) och en omställning av vårt landskap (jordbruket, skogsbruket) – för att bevara vår mångfald och kanske också kunna öka samhällets förmåga att hantera hårdare väder och tuffare levnadsvillkor för framför allt fattiga och sjuka.

Jag söker en mångfald, i alla aspekter. Vi behöver både stora och små, tysta och högljudda, mörka och ljusa, rosa och gula… Det som vi tappar allt eftersom, om det så är arter eller pengar, företag, grejer eller tjänster – det behöver vi komplettera. ”Omställningen” består av en slags global tankesmedja för att hitta lokala, regionala och globala komplement och ersättningar där det kan behövas. Parallellt med arbetet för att hitta komplement, så driver man också en slags nedväxling, downshifting, för att också minska våra behov. Både våra enskilda som våra gemensamma behov.

Prepper eller omställare?

Prepping, är för mig en parallell till omställning. Prepping är något man gör för sig själv, och sina nära och kära. Det kan handla om att bygga ett skydd för krig (typiskt amerikansk prepper) eller bygga upp ett stort lager av mat.

I en omställning ingår också en personlig omställning. Att man ser om sitt hus och sina närmaste är ju rimligt. Har alla tillgång till mat? Där preppern bygger ett större matlager, bygger omställaren och/eller ut sin bönodling för att det ska räcka. Det är naturligt att man börjar i sina egna behov, men inom omställningsrörelsen finns också tanken med att ge och dela med sig. I viss mån pratar man ju faktiskt om att vara med och forma en ny värld, bortom kollapsen. Till den världen, vill jag ha med mig så många som möjligt.

Preppern förebereder sig för en framtid utan tillgång till exempelvis läkare. Omställaren förbereder samhället för att kunna försörja läkaren med andra resurser än pengar, till exempel genom en gåvoekonomi. Omställning i glesbygd känns ju ibland som prepping, när avstånden till läkare minskar…

Omställaren och den urbana normen

De flesta diskussioner kring omställning även på konferensen tycker jag handlar om att Flytta Ut Från Staden. Jag tycker därför det var skönt att det var flera som drev frågan om omställning i städer. Att hitta nya former för boende till exempel. För som vi vet, men kan behöva påminnas om, så finns det också fler städer än Stockholm. Små städer framför allt, tror jag kan bli viktiga plattformar för omställning! Men jag kunde också mejsla fram en plats för en diskussion som jag känner ofta saknas – omställning för oss som redan bor på landet, som redan har mer eller mindre jord under naglarna.

Vi kunde definiera landsbygden som en provyta för det som en del kallar för ”Kollapsen”. Särskilt här i Västernorrland har vi sett hur kommuner som kanske aldrig har fått en ärlig chans egentligen nu sakta tvinar sönder och samman för att de skattefinansierade instanserna inte längre finns kvar i den utsträckning som det var tänkt. Den här delen av omställning är det som intresserar mig mest tror jag. Den politiska omställningen som vi har behövt i många många år.

Hör landsbygden vråla

Jag drömmer därför om en omställningsrörelse som driver inte bara frågan om hur man ska få tillgång till mark, när många regler är anpassade för en alltmer föråldrad ide om att driva alla naturbrukare mot storbruk. Jag drömmer om en omställningsrörelse som parallellt med talet om att Flytta Ut, även ser landsbygdens behov av ekonomisk omställning. Som utflyttare kommer man ofta med ett om inte monetärt kapital så ett kulturellt sådant, som ger en annan trovärdighet i en del debatter. Som debatten om att vinster från utvinning av naturresurser ska gå till där naturresurserna finns. Hjälp oss med den kampen! Lägg er inte platt för kollapsen, låt oss forma den så att så få som möjligt behöver lida ont av den! Och börja gärna här, i glesbygden.

Det är positivt att Hela Sverige Ska Leva får en så stor plats på konferensen som de hade, men de skulle behöva skapa en workshop i att synliggöra den urbana normen om inte annat för att skapa mer kontaktyta med de landsbygdsaktivister som ju rör sig här ute i skogarna.

Så omställer jag

Min omställning går ut på att fortsätta arbeta för en omställning av mitt närlandskap. Genom att värna naturliga arter stärker jag min lokala ekologi. Jag utrotar lupiner, täpper igen diken och gör plats för framtida betesdjur. Min egen omställning handlar också om att ta hand om min familj där samhället fallerar, skapa det utrymme som familjen behöver för att orka ta det där ansvaret.

Min egen omställning handlar också om en digital omställning, där jag strävar efter att minska mitt beroende av företag och tjänster som samlar in data som jag inte visste fanns och som säljer denna data till sammanhang som jag själv aldrig skulle sälja något till.

Tack för intrycken Omställningsnätverket

Mitt största intryck från helgen är dock att omställningsnätverkets mötesmetoder är FANTASTISKA! Vilken massa tricks, för att få många att känna sig trygga i en stor massa människor! Om du talar, låter eller inte, så har du som en plats just för dig. Metoderna gränsar ibland till väckelsemöte, inte min beskrivning, men det är ju också lite vad detta handlar om. Greta är vår jesus och omställningsnätverket är ett av dom samhällen som bildats ur viljan att skapa något nytt och väcka andra ur slummern. Är du inte redo att skapa, tänka eller göra, så finns det plats att bara flyta med. Väldigt fint!

Vill du stödja Omställningsnätverket eller till och med vara aktiv i nätverket?  Att bli medlem kostar 100kr per år.

Känner du ekologisk sorg?

Ekologisk sorg, är en sorg ”i relation till upplevd eller förväntad ekologisk förlust, inklusive förlust av arter, ekosystem och meningsfulla landskap till följd av akut eller kronisk miljöförändring” enligt forskarna Neville Ellis och Ashlee Cunsolo (källa).

Hur mår du?

En kronisk miljöförändring är givetvis vad vi står inför, och mitt upp i – Klimatförändringarna. Värst drabbade är man längst i norr, längst i söder, och vid ekvatorn. Vi lär oss om öar som snart inte kommer finnas mer när havsytan höjs, och grönländska isar som kalvar järnet. Men The Guardian har under en månads tid frågat grönlänningarna hur de mår, och svaret är nedslående. Kan man bli annat än sorgsen, när man måste avliva slädhundar och vara räddare än någonsin när isarna plötsligt inte håller för ens uppehälle som fiskare?

Ska vi prata om det?

Sverige ligger till störst del i den subarktiska regionen, vår typ av skog kallas taiga och våra jordar är sura. Vi är berikade av myrar, och tro det eller ej – vi får inte så mycket nederbörd. Jajjemen, om man jämför globalt så! Att vi har mycket vatten att tillgå hör ihop med andra saker, som att vi fortfarande har mycket sjöar på vår förhållandevis nya kontinentplätt, att vi har en berggrund som rymmer flera grundvattenmagasin som till och med ibland spottar ut färdigrenat vatten i så kallade kallkällor (artesiskt grundvatten). Vi har haft det GÖTT!

Jag skulle vilja koppla den ekologiska sorgen till den bitterhet man ofta stöter på bland de norrländska landskapens folk. Med början hos samerna och andra urfolk, kom nytt folk och förändrade miljön. Ni måste flytta på er. Vi har tillfört gruvor, dammar för vattenkraft och numera vindkraftparker med. Vi har följt timrets väg längs vägar, älvar och räls. Bort från mig. Ibland försvinner fisken för alltid, ibland en gammal stig som nådde en älskad plats från förr. Vi kör allt fortare, fort förbi grannbyar och nån enstaka åker, samlas i allt tätare centrum på bekostnad av ett flertal mindre. De flesta gamla stigar saknar ingen längre, de försvann först från behovet och sist från jorden.

Vi har som folk ofta stött på akut ekologisk sorg, och vi har klarat det bra.

Men det har börjat växa en medvetenhet ute i stugorna. Jämte rena rama klimatskepsismen har man lärt sig av andras misstag, som att aldrig ta ut sparspisen från köket om den nån gång har ställts där. Det märkte man ju vilken rikedom den kan innebära, när enorma skogsfällen drar fram över ett landskap som aldrig tidigare har upplevt sådana vindtag. Vinden drar ner stockarna innan de hinner kvistas av en sanslöst snabb skördare, och grenarna drar med sig elkablar, lägger sig som plockepinn över vägar och tvingar ut väldigt många människor som måste ut och jobba för hand under ständigt hot om att ett tungt träd kommer falla över en vilket stund som helst. Så hade farfars far aldrig det i skogen, tufft och tungt ja, livsfarligt med, men aldrig den farliga oreda som blir efter en häftig storm i skogar med i värsta fall dåligt förankrade träd som ligger huller om buller. Det har blivit farligt att bo på landet igen.

Det kallas prepping i sociala medier, men det handlar ju om en pånyttfödd driftighet och framförhållning. Vi kan behöva veden, klyv den även om vi har bergvärme. Jag fyller några dunkar med vatten och ställer ner i frysboxen. De kan komma väl tillhands när de plötsligt torra somrarna ibland gör det vanskligt att få tag på nåt vatten ur brunnen, men också som extra frysklabbar för att skydda innehållet i boxen om eller när elen går under en längre period av olika skäl. Det behöver inte ens handla om katastrof, vi är bara inte dummare än att vi fattar att resurserna i första hand kommer gå till de som inte har haft möjlighet att förbereda sig. I centrumen, gamla och sjuka och små små barn.

Det kan kallas prepping, eller framförhållning, eller sorgearbete. Det går ingen vinterväg till Ulvön längre. Kyrkstigar försvinner vid avverkningar, vår matproduktion sker till störst del utomlands och i förra årets torka fick många sorgsna jordbrukare nödslakta sina mjölkkor. Forskarna Ellis och Cunsol från första stycket anser att slakta en slädhund lägger grunden för en ekologisk sorg hos grönländaren – låt oss då sörja våra svenska nödslaktade kor och kalla detta tillstånd för vad det är. Det är ökande klimatkris, men också en växande ekologisk sorg. The flying doctors i Australien har istället blivit ambulerande anti-självmords-team som stöttar fårfarmare i kris. När alla försöker sälja sina ursvultna får som en inte lyckas ge tillräckligt med vatten, då får du inte mycket för ditt och kanske dina föräldrars livsverk. Inför noll och intet kommer desperationen, det syns i statistiken både från Australien och Grönland. Folk tar livet av sig.

Det finns inget att orda om mer, den ekologiska sorgen har gått och blivit kronisk. Under vår livstid kommer Ulvön inte få nån vinterväg igen, och vi kommer inte kunna räkna med sjöar och älvar på samma sätt som vi har gjort. Vi måste anpassa oss för fler skyfall och färre svenska sommarregn. Mindre snö när och där det brukar vara snö ger inte samma påfyllning av grundvatten så magasinen tar sig inte som de har brukat. Sjöarna kan bli för varma under värmeperioder och nya bakterier behöver behandlas innan sjövattnet går att duscha i.

Skogar måste få gräva ner ordentliga rötter som passar växtplatsen, de måste få skapa sina egna ekosystem och allteftersom myrarna torkar ut måste vi restaurera. Restaurera våtmarker, hagmarker och ängsmarker. Vi behöver mångfald mer än någonsin, samtidigt som vi förlorar den i en historiskt överlägsen takt.

Det är klart vi måste sörja! Genom att sörja, kan vi hämta kraft för att omfamna det nya. Det är mänskligheten som är klimatförändringarnas största offer, trögheten i våra centraliserade kulturer och gränsdragningar kan komma att bli vår död. Naturen och miljön gör något nytt bara, men vi då!  Det finns inget annat val än att anpassa sig, allteftersom. Inte bara naturen behöver resiliens, en seghet som övertrumfar hindren, utan också vår mänskliga kultur.

Som ett resilient sinne, för att bota vår ekologiska sorg.

Odla ditt lagomliv – Bella Lindes metod för att skapa en kultur där sociala medier får plats utan att ta all plats

”Jag har bara en känsla av att tiden går medan vi ägnar oss åt att skapa bilder av våra liv, istället för att leva med dem medan de pågår. Och jag tror att det är fullt möjligt att göra saker i lagom mängd och lagom takt – och därmed leva det där fulländade livet de flesta strävar efter.”
Bella Linde, ur förordet till boken Odla ditt lagomliv.
.
”Använd ditt sunda förnuft!” är ofta svaret på frågan hur man ska tänka kring skärmtid för sina barn. Och sig själv. Visst finns det några specifika råd men om man efterfrågar en sammansatt filosofi, så landar man ändå ofta där. I sunda förnuftet. Men jag är rätt säker på att ”sunt förnuft” inte är en så tydlig känsla som ”eld är varmt”, utan det sunda förnuftet kommer snarare från egna och andras erfarenheter, populärkulturell forskning och den underliggande kulturen. Ditt sunda förnuft är inte mitt sunda förnuft.
.
Kring skärmar, och sociala medier, har vi ännu ingen kultur, det är för nytt för att vi med full tilltro ska kunna åberopa erfarenheter och det är först nu som det börjar komma nån slags forskning. Vi bara gör, mer eller mindre medvetet. Idag finns dessutom algoritmerna som i samtliga sociala medier ser till att skärmarna ger oss rätt kickar vid rätt tillfällen. Vi sitter ju faktiskt till vardags och knarkar kickar. Det intresserar mig enormt, att vinna över detta knark! Jag vill bestämma själv över min tid!
.
//death to stock
Så snubblade jag över en bok på bibblan, eller egentligen fem men det här var den som jag också tog med mig hem. Bella Linde är annars för mig känd som författaren bakom Rätt ur jorden – Handbok i självhushållning, en bok som är otroligt informativ med mycket konkreta tips. Nu har hon alltså gett sig den på att odla lagomliv!
.
Odla ditt lagomliv – Gör upp med digital stress, livsstilshets och kravet på att alltid vara tillgänglig är en lättsmält slags självhjälpsbok för den moderna människan som å ena sidan vill ta sig ur facebooks käftar men å andra sidan behöver kunna sälja urvuxna barnkläder i den lokala säljgruppen. På ett vis är den en bok om att odla sitt analoga liv, men utan att helt behöva säga upp den digitala tillvaron.
.
Kapitlen heter allt från Tidsslöseri till Infantiliseringen och hashtaghelvetet. Aj löv it!
.

Så kan du odla ditt lagomliv

L – Lyssna.

Lyssna in dig själv och våga vara obekväm. Ge dig betänketid när du ska fatta beslut. Lyssna framför allt utanför sociala medier, inspireras av andra men handla utifrån dig själv. Det är i det tråkiga som vi finner tid till att dagdrömma, något som enligt Bella Lindes efterforskningar är det mest kreativa läget för våra hjärnor och då är det ju viktigt att vi kan lyssna. Den här bokstaven är nog den viktigaste, för att upprätthålla en fast grund som inte går  på stressen och att kunna behålla förmågan att tänka efter före.

A – Ambitioner.

Eller snarare, att sluta multitaska. Jag tycker jag läser både här och där att multitasking bara blir skit, och Bella Linde har beskrivit hur det dessutom kan göra oss mer korkade. En stressad hjärna kan inte fokusera, till slut bara multitaska sig till utbrändhet. Botemedlet är att faktiskt sänka ambitionsnivån, men bara på en del saker. Spara och fokusera ambitioner till färre grejer!

G – Gränser.

”Man kan ju inte greja med mobilen jämt” säger en pojke till sin pappa i en mycket populär barnbok som vi har i vårt hushållsbibliotek. Bella Linde skriver väldigt bra på flera ställen i boken om det här med att använda sina barn i sociala medier, men också hur vi umgås med vår omgivning. Att det inte är så bra att blanda yrkes- och privatliv, och det är inget vi ska ställa upp på att göra för våra arbetsgivare heller. Vi behöver inte bara gränser för barnens skärmtid, utan även våra egna. Vad gör vi med vår skärmtid? Det är ju inte så jävla enkelt att hålla sig borta från sociala medier bara för att man själv känner för det, när hela Sverige har flyttat sin verksamhet till Facebook.

O – Ork.

Återhämtning! Stör vi vår återhämtning med sociala medier och konstant uppkoppling med folk som inte egentligen är på plats? Naturupplevelser, sömn (mobilen som väckarklocka eller är det i själva verket facebook?) och ensamhet. Glöm inte bort de naturliga tillfällena för den livsviktiga återhämtningen, stör den inte med skärmar varje gång.

M – Möten.

Glöm inte bort de fysiska mötena, med dina vänner och släktingar. Arbetskamrater och grannar. Bella Linde beskriver det som en emotionell berikning som inte går att få på annat sätt, hur många vänner som än har lajkat senaste instagraminlägget eller inte. Det här är en av anledningarna till att jag älskar att cykla ner på byn, istället för att ta bilen, för det går långsamt nog att jag hinner vinka ordentligt och är det nån granne ute kan jag snacka en stund.

L – Logga ut.

Stäng för guds skull av alla notifieringar! Att välja själv när en vill tänka på sociala medier och what not, är en fucking mänsklig rättighet – använd den. Klicka inte på länkar vars enda syfte uppenbarligen är att få dig att reagera, som att du är en död fisk utan egna tankar och eget liv att reagera på. ”Ditt människovärde är inte avhängigt antalet sociala medier-kanaler eller följare” skriver Bella Linde klokt. Att logga ut öppnar upp tid och fokus till saker som får dig att må bättre, såsom ovan nämna ambitioner och möten till exempel! Avsätt tid för sociala medier, precis som när du avsätter tid för att läsa en bok genom att plocka ut den från bokhyllan och öppna bokryggarna.

I – Integritet.

Här finns ju två aspekter tänker jag, dels integritet i spåren av vad vi har sett att sociala medier kan medföra (politisk propaganda). Vilken integritet erbjuds vi i våra sociala konton? Andra aspekten är, vår egen integritet. Vad delar vi med vem. ”En upplevelse kan till och med bli större om du behåller den för dig själv” – det älskar jag. Men här tycker jag Bella Linde missar effekten av att skippa sina egna och andras sketna instagramfilter, och erkänna olika minnen och händelser genom att anlita en riktig fotograf. Eller gå till en studio för familjefoton. Sluta fota så jävulskt, och gör det ordentligt när det verkligen behövs. Det blir bilder man kan värdera lika högt som minnena själva. Eller för all del, skaffa en riktig kamera och fota själv! Instagram har satt vardagsbilden på kartan så att säga, aldrig har det privata varit mer politiskt (kroppspositivism någon?) och jag älskar det, men samtidigt säljer vi ut varenda stund till de sociala mediernas konsumtion. Här är ett område som jag tror att vi har mycket kvar att skapa kultur kring!

V – Valfrihet.

Våga vägra välja säger Bella Linde och jag! Vilka val kan du göra, och vilka kan du outsourca? Är det viktigare med filmen än snackset? Då väljer du film och sällskapet får välja snacks. Kolla ETT spistest inför nyköpet inte fem, det är marginella skillnader det handlar om i slutändan och i toppen.  Google är ju inte nå sociala medier precis, men det kan väl inte bara vara jag som kan fastna även där i timmar?
.
Hur ser ditt perfekta lagomliv ut??

Pella Thiel vill revidera betydelsen av mänsklighet. 

På kvinnodagen den åttonde mars skrev Pella Thiel i Landets Fria Syre att vi inte blir fria genom att frikoppla oss från naturen. Hon går tillbaka till klassikerna – Wollstonecraft, Descartes och de Beauvoir – för att beskriva hur männen definierar rationalism, och kvinnor används för att beskriva den mystiska naturen. I en syn på naturen som något mannen måste tämja, blir då kvinnan också något att tämja. Om kvinnan bara anammar den manliga rationalismen så skulle hon ju vara jämställd.

Nu vet vi ju att det inte riktigt är så enkelt, och jag älskar hur Pella Thiel lyckas koppla detta misslyckande till hur vi även har misshandlat vårt jordklot nåt så in i bängen.

Vi är en del av naturen, inte separata från den. Den norm för män och människor som kvinnor har strävat efter att dela innebär ett systematiskt våld mot naturen. Kanske är det snarare egenskaper som uppfattats som kvinnliga, inte bara syförmåga utan även sådant som omsorg, lyssnande och ödmjukhet inför sammanhang, som behövs i omställningen? Det är inte i första hand kvinnan som ska anpassa sig för att bli fullt mänsklig. Det är vad vi menar med mänsklig som behöver revideras.

Samåkning – sök och finn via nätet!

Många samåker redan helt utan internets hjälp, men många fler kan utnyttja internet för att hitta fler att skjutsa eller åka med. 

Skjutsgruppen Norrland öppen grupp på Facebook

Skjutsgruppen nationella öppna gruppen på Facebook

Skjutsgruppen finns också som app, sök efter den i Google Play eller App Store.

 

Detta är tillsammans med en del annat inlagt helt nyss i Ekoguiden, besök den och se om du hittar nåt kul att göra, köpa eller besöka!

Rädda våra vatten #ProtectWater med Älvräddarna och WWF

Europakommissionen utreder Vattendirektivet, som är en stark lagstiftning för att kunna skydda våra vattendrag och sjöar. Särskilt viktigt är detta i jakten på renare el – att öka vattenkraften är inte en lösning med tanke på de stora negativa effekter det har på närmiljön. Andra hot mot våra vatten är exempelvis gruvdriften. Nu är även Europakommissionen ett hot, då det finns risk för en försvagning av lagen.

Älvräddarna är stolta att delta i #ProtectWater, en kampanj som leds av WWF, European Environmental Bureau (EEB), European Rivers Network, European Anglers Alliance, Wetlands International och BirdLife Europe.

Liksom övriga deltagande organisationer menar vi att EUs starka vattenlagstiftning – Vattendirektivet (Water Framework Directive, WFD) – är det bästa verktyget vi har i kampen för att skydda och bevara Europas floder, sjöar och våtmarker.

Älvräddarnas kampanjsida – Skriv på du med!

WWF:s kampanjsida på engelska

Största utmaningen för omställning på landsbygden är transporterna

cyklar i snö

Senaste rapporten från IPCC förordar rätt kraftiga samhällsförändringar, och dem skulle ha hänt typ igår. Maktlösheten breder ut sig i tonerna av, ursäkta, gnäll över bensinpriser.

Jag har svårt för kritiken över bensinpriser. Vi behöver inga allmosor i form av avdrag/bidrag för ett redan trasigt bränsle, vi behöver trovärdiga alternativ! Alternativen för till exempel persontransporter riktas mot tätorter och korta resor (kollektivtrafik, elcyklar), och de flesta bor ju där så why not… Men samtidigt som bensinpriset höjs så ökar på landsbygden 1. behoven av tunga bilar när vägunderhåll blir sämre, och 2. avstånden då servicen minskar oförtrutet. Om vi bara lyckas stoppa en del centralisering, så har vi fortfarande långa resvägar där folk och fä försöker ta sig fram. Vi behöver alltså också få tillbaka lite av det vi har tappat genom åren. Transporterna av de varor som körs fram och tillbaka längs vägarna i långtradare ska vi inte ens tala om. Där har man inte ens lyckats lagstifta för säkerhetens skull (europa-trailrar med hjul-set som inte fixar vinterväglag), kan man tänka sig att något kan ske i klimatets namn åtminstone?

Den ena delen av omställningen av våra transporter faller alltså på samhället. Att värna det lokala samhället istället för att splittra oss med långa avstånd, att vårda vägar så vi inte behöver köra tung persontrafik, fortsätta öka takten på fiberutbyggnad och underlätta arbete hemifrån tex vid tufft körväder för de som kan. Hemtjänsten kan ju inte gärna jobba hemifrån, men det är också barockt att deras värdefulla tid ska slösas på de långa köravstånden. Givetvis kan inte typ Kramfors kommun stå för detta ensamt, det är storsamhället som måste tänka om, STÄLLA OM på riktigt.

Tills dess?

Så kan vi minska våra egna behov av transporter

1. Köpa sällanvaror och viss mat i bulk, rejäl bulk!

Fördelen för landsbygden är att vi ofta har bonusutrymmen, säg en källare eller vind. Ställ dit en frys om du inte redan har en extra! Skapa utrymme för ett gammaldags skafferi, där du kan lagra matvaror hemma istället för på hyllorna i affären. Exempelvis köttlåda, med naturbetat lokalt kött som har minimal påverkan på klimatet trots nötkött. Naturbete i sig har minst påverkan om man prompt ska äta nötkött, men naturbetesmarker är också viktiga helt natyurliga buffertzoner för väder, vind och annat som kan gå snett. Även viltkött som älg är såklart lämpligt att bunkra. Schampo och tvättmedel behöver man inte ens en frys för att kunna bunkra.

2. Gå ihop och samåk, ta bussen.

Lobba för fler pendlarparkeringar, utnyttja redan etablerade föreningar (byalag, vägförening, skidklubb..) för att bygga upp ett nätverk för viss samåkning.

3. Solceller för egen elförsörjning.

Vindkraftverk producerar el ofta för export, solcellerna kan vi behålla för oss själva. Samhället blir allt mer elsmart med en totalt sett minskning av elförbrukningen, samtidigt som landet i perioder faktiskt upplever elbrist. Den hållbara elproduktionen är ännu inte så jämn, så alla källor behövs för att täcka upp samhällets hela behov av el. Elbilen behöver el även mellan tankställena, med egen solel vet du att elen har producerats schyst.

4. Tänk nytt angäende behov av bil.

Hur använder du din? Behöver du en stark jävel? Kan du gå ihop med grannen och starta starkjävel-pool och använda den vid behov, inte för att handla choklad på macken? Det har du ju elbilen till! 🙂 Ja eller cykeln för all del… Sparkföre blir ju tyvärr allt mer sårbart i takt med klimatförändringarna, men för närvarande kan i alla fall jag köra snabbt till Ica för egen fot!

5. Bli mer självförsörjande.

Odla färsk mat åtminstone under sommaren, köp fryst svenskt däremellan. Att värna svenskt jordbruk är också att värna klimatet, även om transporter av mat är försumbart i det stora hela (jo det är sant, och det säger nog mer om våra övriga transporter än om maten). Den lokala maten gynnar vår lokala miljö, med biologisk mångfald och lokala jobb. Ju fler vi är som bor i byarna, desto mer troligt är det att lokala matbutiken kan överleva och du behöver bunkra mindre.

6. Semestra hållbart!

Behöver du verkligen flyga? Var då borta länge och skippa weekendresorna med flyget, igår! (Och lobba för snabbare och fler tåg norröver) Flygsemester vart tredje år istället för varje?

 

Jag tycker det är bilberoendet som är det svåraste här utanför stan, vad finns det mer för knep för att minska sitt eget beroende i väntan på närmare service?

 

Friluftslivets urbana norm

Jag har efter några flytter snurrat till mitt medlemsskap i Friluftsfrämjandet, och i mitt samtal med medlemsservice fick jag höra ett förvånat ”oj det var långt!” i och med att jag senast har flyttat från en Stockholmskommun till Örnsköldsvik. Långt? Halva Sverige är ju kvar?

Jag kan vara snäll och tänka mig att hans reaktion handlar om att det är färre som flyttar ut från Stockholm än in, antar jag, men nu är julen över så jag tänkte passa på att vara lite mindre snäll.

Hans reaktion kan också illustrera det problem som jag känner finns inom begreppet friluftsliv. För det har ju snarare blivit synonymt med friluftsturism, och trots att Höga Kusten är ett av de mest expansiva friluftsturismområdena just nu kände alltså den killen jag pratade med att det var lite konstigt att flytta ”så långt”. (Till hans försvar- tills han hörde att jag flyttade hem. ”Ja då förstår jag”.)

Friluftsliv för mig är att kunna gå ut genom dörren och insupa frisk luft enkelt uttryckt. Jag ställer mig lite skeptisk till prylhets och tycker det duger bra långt att promenera i skogen med ett par rejäla gummistövlar. På en dagstur hemmavid har man ju inte med sig mängder av packning så att man skulle behöva till exempel extra ankelstöd från en hög (och kostsam) vandringskänga. Om man är ute ofta kanske man inte ens behöver det där ankelstödet ens på längre turer i och med att man tränar upp musklerna i ankeln… Men det är en annan text.

När jag häromdagen sökte på mig själv på hitta.se, saker man gör när man är tankspridd, blev jag informerad om att jag bor 3749 meter från ett grönområde. Om jag betalar en slant kan jag planera mitt nästa friluftsäventyr med hittas friluftskarta! Men om de inte kan se skogen som jag har nästan rätt in i verandan så känner jag inte så stort förtroende för deras kunskaper om friluftsliv. Med ”grönområde” verkar de helt enkelt mena det närmaste naturreservatet. Det här går ju faktiskt helt emot den svenska synen på grönområde, eftersom vi genom allemansrätten får gå och hänga vid vilket grönt område som helst så länge det inte är i en trädgård. Det är ju också någon form av symptom – är det den urbana normen som slår igenom i friluftslivet? I detaljplanerade, urbana, områden är ju det gröna inte alltid fritt.

Det finns en begreppsförvirring i det här, som gör friluftslivet mer snävt och dyrt än det ska behöva vara.

Friluftsfrämjandet tänker jag står för just värnandet av allemansrätten, och inspirationen för nära möten med naturen. Med lokala föreningar får vi möjlighet att dessutom träffa likasinnade. Men det var ganska uppenbart att medlemsservice ligger i Stockholm, om jag ska lyssna till dialekten på killen som svarade i telefonen idag. Blir det bra det? Även Naturskyddsföreningen har sitt rikskansli beläget i Stockholm.  Stockholm är unikt på sitt vis, få stora städer i världen har ju så mycket grönt att röra sig i, och så nära. Du kan ta pendeltåg rakt ut i skogen. Men man missar ibland, i ivern att locka ut, att JAG inte ens behöver ta något tåg. Att jag för att kunna vara aktiv i föreningarna måste åka ut från det gröna och in i de gråare samhällena.

Ur den synvinkeln så är det väl ganska självklart att i alla fall Friluftsfrämjandet hänger i städer och samhällen, jag behöver inte hjälp med att komma ut jag är ju redan ute. Men de aktiviteter som friluftsfrämjandet står för är ofta pryligt och sällan skogligt. Jag älskar att de gör pryliga aktiviteter tillgängliga för den stora massan, vi kan inte ha ett friluftsliv där man måste köpa på sig en massa utrustning för att ha en chans att utöva det. (Jag tänkte skriva ”låt de som har råd köpa på sig allt de vill”, men de behöver ju faktiskt också ett bättre alternativ till att köpa själv i och med att vi måste ställa om vår livsstil. Ingen kommer undan!)

Jag funderar också på hur förändringarna i skogsägande påverkar bilden av vårt fria friluftsliv. I delar av Höga kusten lär det fortfarande vara en ganska stor andel så kallade bondeskogar – förhållandevis små skiften som hör till ett tidigare självhushållande jordbruk, eller lite större skiften sammanfogade av skiften från uppköpta småjordbruk som försörjer en modern bonde. Detta parallellt med det som blir vanligare – stora skiften som ägs av stora bolag eller enskilda/riskkapitalister, sammanfattningsvis; utbölingar äger skog som de själva inte upplever. I den förlorade relationen till skogen, tror jag att samhället tappar relationen också. Att man inte ser skogen för alla träden, och därmed blir mer beroende av friluftsfrämjandet och marknadens version av Friluftsliv och natur.

Jag kan gå barfota från sängen och upp på slänten och ut på stigen, men där börjar det bli lite stickigt av barr och taskiga tjocka stjälkstumpar. Att det är förvånande för någon inom friluftsfrämjandet, eller att min närmaste skog inte får plats i hittas friluftskarta, gör mig liksom lite deppig. Alternativt beslutsam.

Övik och Kramfors bland de sämsta på strandskydd

 

Vi må ha mycket strand att ta av, men genom att ge många dispenser från strandskyddsreglerna offras naturliga buffertzoner för oroliga hav och minskar de fria ytorna för både flora och fauna.

Sundsvall, Örnsköldsvik och Kramfors nämns i listan över de som är sämst i Sverige på att värna sina stränder. För friluftslivets skull brukar man tala om obrutna strandlinjer och att kunna promenera längs vattenbrynet. Eftersom turismen ökar mest i Höga kusten i Sverige räknat, och den turismen handlar om Sveriges enda naturvärldsarv (obs, natur) och alltså just denna kustlinje… så är det väl ganska kontraproduktivt att sälja ut kusten till sommarstugor? Jag antar helt kallt att det i flesta fall handlar om just sommarstugor nämligen.

Naturskyddsföreningen har gjort en sammanställning av antalet dispenser per kommun:

I statistiken är det en del kommuner som står ut, Värmdö kommun leder ligan stort med 261 dispenser under 2017, följd av Norrtälje (171), Skellefteå (92), Hudiksvall (77), Österåker (74), Sundsvall (68), Falun (67), Örnsköldsvik (67), Arvidsjaur (67), Östhammar (65) och Kramfors (65).

Kommunvis sammanställning av strandskyddsdispenser i rapport från Naturskyddsföreningen

Riskfyllt att avskaffa strandskyddet skriver Karin Lexén från Naturskyddsföreningen

Stor satsning ska skydda strandkanten där hela tio länsstyrelser hakar på, från Skåne till… Gävleborg. Varför inte Västernorrland? Är satsningen till för att värna det som redan är överexploaterat, skydda det lilla som finns kvar? Lite deppigt utgångsläge.

Lättnader i strandskydd för landsbygden underlättar för att kunna bygga till exempel vid sjöar. Inte så dumt egentligen, om det handlar om åretrunt-boende.

Jag skulle vilja gå vidare ett snäpp här – hur kan vi se till att de som vill bygga kan bygga för åretrunt-boende? Ska vi prompt sälja ut våra stränder kan vi väl se till att få nåt värdefullt för dem! Här gäller det att inte vara för tacksam för uppmärksamheten!

Därför ska du äta lokalt odlad mat

//local food initiative

 

Suget efter sparris torrlägger hela samhällen i Peru rapporterar DN.

”Hela byar i Peru torkar ut på grund av storskalig grönsaksproduktion. Svenska livsmedelsföretag känner till problemet men vet inte hur det ska lösas – så de fortsätter importera.

– Det är krisartat. Människor har inte ens vatten för sina grundläggande behov, säger Malena Wåhlin på organisationen Swedwatch. ”

Larmet kommer från Swedwatch, och pekar på ett viktigt problem i omställningen mot mindre köttkonsumtion. Vego-kritiker brukar peka på transporterna som ohållbara, men ur ren klimatsynpunkt så är faktiskt nötköttet en större bov. Visst känns det avigt? Det beror nog på att man har förenklat problemet med vad vi äter och varifrån maten kommer – och att man har förenklat miljöfrågan till att bara handla om klimat. Det finns en viktig poäng med att stanna till vid klimatet, plocka ut det fenomen som vi märker mest av just nu. Vi står inför en möjlig klimatkatastrof och så är det med den saken.

Men parallellt med klimatfrågans akuta läge står vi också inför en massutrotning av jordens arter. Både flora och fauna riskerar att ryka, och vi har redan förlorat en hel del. För att värna den biologiska mångfalden är naturbete en bra grej, nötdjur tillsammans med andra betesdjur på mark som inte annars duger till odling. En annan viktig åtgärd för biodiversitet är att minska på jordens alla monokulturer. Stora utspridda monokulturer, sådana som ofta används för att kunna odla de mängder av grödor som vi världsmedborgare köper i affären. Så det är inte transporterna som hotar grödornas miljönytta, utan produktionssättet. Och i sista steget såklart hur stort svinn det är i våra hem men det är en annan fråga…

Hur lätt är det egentligen att tänka ”säsong”, när alla grönsaker finns i butik året om? Många vegosar har bra koll på säsonger och när det är bäst att äta av ditt och datt i grönsaksdisken. Men någon och några har missat vad som är tanken med att tänka säsong.

Jag tror att vi måste börja att som konsumenter inte bara be om de varor vi saknar utan även klaga på de varor som vi inte har behov av. Ifrågasätta kedjor som hakar på trenden med att äta i säsong, genom att rea ut exotisk frukt bara för att de är i säsong i sitt ursprungsland. Ananas växer bara på en del håll i världen, och det viktigaste är att ananasen räcker till de som bor där!

Med högre priser är det mer troligt att odlingen kan ske på ett hållbart vis, givetvis ska man därför välja frukt och grönt som är ekologisk och/eller fairtrade. Då hushållar man naturligt med även de mer exotiska grödorna, så att lokalbefolkningen kan få frossa.

Vi behöver också slå vakt om nötterna, mandeln är ett exempel på en vattenslukande gröda som odlas för mycket i områden där vattnet nu minskar till följd av klimatförändringarna. Nötmjölk är därför inget som en hållbarhetsmupp bör frossa i, ens om de kommer från Europa.

Att ”äta mer vegetariskt” är inte en quick fix, och tyvärr kan vi inte heller trycka i oss vilka grönsaker som helst bara för att vi kan. Inte om vi vill göra skillnad för miljön, både klimat och biologisk mångfald.

 


Läs mer:

Konsumentmakt på riktigt blogginlägg från Ann-Helen Meyer von Bremens blogg

Swedwatch sammanfattar sin rapport på svenska här: https://buff.ly/2PuHmTn