Etikett: kulturväxt

Publicerat

”Vitpären” och potatisen förr i Nolaskogs

Axel Melbin söker ledtrådar kring de så kallade ”vitpären”. Vet du mer om vitpären, kanske odlar den? Här skriver han ett gästinlägg, kontaktuppgifter till Axel finns nedan.

Jag har länge undrat vad ”vitpären”, den matpotatis som odlades allmänt åtminstone i Nolaskogs kustbygd förr, egentligen var för sort. Min mormors far och mor byggde hus i Domsjö 1930 och anlade, som de flesta andra på den tiden, stora köksland för självhushållning med morötter, kålrötter, rödbetor, ärter och framför allt potatis. Min mormor berättade många år senare för mig att de odlade tre sorters potatis när hon växte upp på 1930-talet. Dessa kallade man för ”vitpären”, ”kryparn” och ”rosenpären”.

Axel Wågström i potatislandet
Min mormors far Axel Wågström (1895–1976) i vårt potatisland, ca 1950-tal.

Av de tre sorterna som min mormors far och mor odlade i Domsjö på 1930-talet är det lätt att sortbestämma de två senare. Kryparn är så klart den vanliga gula mandelpotatisen, vilken man endast odlade som en kuriositet på grund av den låga avkastningen. Rosenpären användes som färskpotatis tidigt på säsongen och kan lätt identifieras som den amerikanska sorten Early Rose från 1867. Early Rose odlades länge allmänt i stora delar av Sverige under många olika namn, såsom Sex veckors röd, Rosen och Amerikanare. Identifieringen av vitpären vållar däremot betydligt större bekymmer. Det enda klara besked jag fick från min mormor var att den hade vitt kött och mjölig kokkvalitet. Ett så allmänt beskrivande namn som ”vitpären” eller ”vitpotatis” hjälper nämligen ganska lite i jakten på rätt sort.

Pären från Västernorrland i potatisinventeringen 1937-1943

Vilka sorter vet man faktiskt odlades i våra bygder under 1900-talets första hälft? Mellan 1937 och 1943 företog Kungl. Lantbrukshögskolan (dagens Sveriges lantbruksuniversitet, SLU) i Ultuna en inventering av alla då odlade potatissorter i landet. Med hushållningssällskapens hjälp i de olika länen fick man in flera tusen prov, som alla odlades och sortbestämdes. Resultaten publicerades 1951 i rapporten Potatissorterna i Sverige av Nils O. Hagberth. I Västernorrland utfördes inventeringen under 1939 med 472 insamlade prov runt om i länet.

Någon av följande sorter, som förekom allmänt i Nolaskogs 1939, kan passa in på beskrivningen av vitpären – det vill säga mjöliga sorter med vitt kött.

Up-to-date 

Sorten utgjorde 28 procent av samtliga undersökta prov i Västernorrland och var den mest odlade i Ångermanlands kustland, där insändarna hade betecknat den som mycket vanlig. I inlandet verkar den ha varit mindre vanlig. Knappt 30 % av proven var sortrena, medan resten hade inblandningar av andra sorter – främst Magnum Bonum, Jämtlands vit (en gammal lantsort som huvudsakligen odlades i Jämtland och antas härstamma från Jonas Alströmers importer under 1700-talet) och Krebsfeste Kaiserkrone. Tre prov hade sänts in som ”vitpotatis” och ett som ”gammal vitpotatis – Håabo”.

Knölar av Up-to-date ur boken ”Potatis” (1940) av Hugo Osvald.

Up-to-date är en engelsk sort från 1884 med, för sin tids standard, hög avkastning. I södra Sverige konkurrerade den ut den äldre, liknande sorten Magnum Bonum redan under början av 1900-talet.

Blommande Up-to-date i vårt potatisland i Domsjö den 14 augusti 2022.

Up-to-date blommar rikligt med rödvioletta blommor, blasten är rätt högvuxen och knölarna släta och ovala.

Magnum Bonum

Sorten var nästan lika vanlig i länet som Up-to-date (27 procent av det insamlade materialet), men tycks ha varit vanligare i norra Ångermanlands inland. De flesta insändare uppgav att sorten var mycket vanlig eller vanlig. Även Magnum Bonum hade problem med inblandning av andra sorter – huvudsakligen Up-to-date och Jämtlands vit. Två prov hade sänts in som ”vanlig vitpotatis” och ett som ”vitpotatis”.

Knölar av Magnum Bonum ur boken ”Potatis” (1940) av Hugo Osvald.

Magnum Bonum är en engelsk sort från 1876 som påminner i hög grad om Up-to-date men ger något längre skörd och anses ha bättre smak- och kvalitetsegenskaper. Efter att ha gått tillbaka i yrkesodlingen under många år upplevde sorten ett uppsving mot mitten av 1900-talet. Den var därefter allmän i handeln fram till 1986, då skörden drabbades av allvarliga kvalitetsproblem efter en regnig sensommar och blev osäljbar.

Blommande Magnum Bonum i vårt potatisland i Domsjö den 15 juli 2022. Tyvärr angripen av potatisvirus Y, en vanlig degenerationssjukdom, som orsakat krussjuka med förkrympt, mosaikfärgad blast.

Magnum Bonum blommar rikligt med rödvioletta blommor, blasten är rätt högvuxen och knölarna släta, ovala till långovala.

Krebsfeste Kaiserkrone

Sorten var spridd i hela länet och förekom under många olika namn. Endast en insändare hade uppgett rätt sortnamn (”Kejsarkronan”), ett prov hade sänts in som ”gammal vitpotatis”, medan majoriteten av proven hade betecknats med ”okänd sort”. I likhet med Magnum Bonum och Up-to-date hade Krebsfeste Kaiserkrone stora problem med inblandningar av andra sorter – bland annat Up-to-date, Magnum Bonum, Snowdrop (mycket odlad i nordöstra Ångermanland under namnet Snöklockan) och Early Puritan.

Sortsystematiskt är Krebsfeste Kaiserkrone något av ett mysterium. I Systematisk behandling av våra potatissorter av E. Hellbo och H. Esbo från 1948 uppges den sannolikt vara identisk med sorten Kuckuck, förädlad i Tyskland 1914 med den äldre sorten Kaiserkrone som ena föräldern. Författarna understryker dock att de exakta förhållandena är outredda. I synnerhet hur sorten skiljer sig från moderplantan Kaiserkrone, som fortfarande tycks odlas i liten skara i Tyskland, är ännu i dag osäkert. Till skillnad från Kaiserkrone finns Kuckuck och Krebsfeste Kaiserkrone inte heller listade i European Cultivated Potato Database – trots att Krebsfeste Kaiserkrone var allmänt odlad i såväl Sverige som Tyskland under 1900-talets första hälft.

Krebsfeste Kaiserkrone beskrivs av Hellbo och Esbo som rätt sparsamt blommande med vita blommor, medelhög, svagt överhängande blast och platta, rundovala knölar.

”Grundsundapotatis” 

Sorten odlades endast i nordvästra Ångermanland, bland annat i Grundsunda och Sidensjö, där den uppgavs vara vanlig. Man lyckades inte identifiera potatisen med någon känd sort och namnet bestämdes därför till Grundsundapotatis, som den kallats av en insändare. En annan insändare från Sidensjö kallade den för ”Nolås”. Det kan alltså mycket väl ha rört sig om en lokalsort som hade odlats i över hundra år.

Av den kortfattade beskrivningen i slutrapporten från 1951 framgår att sorten var vitskalig, vitköttig, med runda, svagt platta och något buckliga knölar. Blasten var ganska lågväxt och sorten fick ljusa blomknoppar som föll av innan de hann slå ut. Senare omnämns inte Grundsundapotatisen mer i litteraturen annat än i uttryckliga hänvisningar till SLU:s slutrapport från 1951. Om ingen har fortsatt att odla sorten till i dag torde den vara försvunnen för alltid.

Ytterligare två sorter är värda att nämna eftersom de tycks ha odlats särskilt i Nolaskogs, men de är båda gulköttiga och passar därför inte in på beskrivningen av vitpären som vitköttig.

Juli

Denna sort förekom inte så allmänt men tycks framför allt ha odlats i trakterna närmast Örnsköldsvik. Tre prov hade kallats ”prästpotatis” och två insändare hade uppgett att den troligen var identisk med en ”sen sort som uppdragits av prosten Holm i Själevad för 100 år sedan”. Totalt inkom fem prov, som alla hade inblandningar av Magnum Bonum. Juli är en tysk sort från 1891 med låg blast, sparsam blåviolett blomning och ovala, svagt platta knölar.

Knölar av Juli ur boken ”Potatis” (1940) av Hugo Osvald.

Eigenheimer

De flesta proven härstammade från Anundsjötrakten. Två prov hade sänts in som ”gammal vitpotatis” och ett som ”vitpotatis”. Eigenheimer, som var särskilt populär i Västerbotten och Norrbotten där den odlades under namnet Vaikijaur, är en nederländsk sort från 1893 med medelhög blast, sparsam vit blomning och rundovala, starkt buckliga knölar.

Efterlysning: Vitpären

Vad vet ni läsare om vitpären? Minns ni sorten eller sorterna? Har ni något att berätta om den, eller känner ni rentav någon som har fortsatt att odla vitpären fram till i dag?

Jag är mycket tacksam för all information som går att få fram. 

Axel Melbin

E-post Axel Melbin
Publicerat

Köksträdgårdsväxter som odlats sedan gammalt i Norrland

Bearbetat från boken Bevara och sköta en gammal trädgård, av Christina Ilminge, Prisma 2002

Vitkål
Växer särskilt bra i Norrland. Sommarkål, höstkål (vinterkål bara i södra Sverige). Så i kallbänk i april. Tre välutvecklade bladpar och frostfritt, ut i landet med jord upp till första bladparet. Kupa första gången i juli. Eventuellt en senare kupning också, för att ge stadga. Plantera rädisa emellan för att locka insekter (kålfjärilen i synnerhet) från kålhuvudena. Skadeinsekterna är dock färre i Norrland… Träaska mellan raderna skrämmer också. Plantera 50cm avstånd i förband.

Grönkål eller kruskål
Som dekor eller mat. Grönkålen sås på friland i juni. 50 cm avstånd, behöver inte kupas. Skörda helst efter första frost, låt stå kvar också över vintern.

Rädisa
Bra som mellanväxt/mellankultur.

Majrova
En slags trädgårdsrova, som var vanlig under 1800-talet. Växer snabbt och kan sås i omgångar, skörda när de är ca 5 cm i diameter och kan tas fram till senhösten.

Morot och palsternacka
Morötter har odlats sedan medeltiden. Tidiga sk ”karotter” som skördas i juni. I april såddes medeltidiga och sena, skördades i augusti. De kan sås i samma bädd, men de tidiga kan också sättas mellan lökrader. I Norrland kan man höstså morötter för att hinna utvecklas nästa år. Om blasten hinner upp täcker man med granris. För att inte höstmorötter ska bli gröna i toppen (solanin?) kan man kupa dessa lätt.
Palsternackans frön är svårgrodda, så tätt och gallra sedan till 10 cm avstånd. De behöver mycket utrymme, som man kan lägga mellan raderna. Färdiga palsternackor kan stå kvar i landet under vintern och får då sötare smak.

Rödbeta
En av de vanligaste köksväxterna som aldrig har tappat sin plats. Förr många olika former. Sås i april-maj, gallra till ca 10 cm avstånd. Passar bra med mellansådd till exempel sallad, rädisor, lök eller kål. Skörda med rot och bit av blasten – förr användes även stjälkarna till stuvning. Vinterförvara i lätt fuktig sand i stuka eller källare.

Kålrot
Kålroten har idag ersatts mycket av potatis men har odlats sedan medeltiden. Kan sås direkt i juni upp till mellersta Sverige, men i Norrland måste den generellt förodlas i kallbänk eller växthus. Plantorna ska kupas och kan skördas efterhand till senhösten.

Blad- och rotpersilja
Persilja är en gammal växt från medeltiden, då var det förmodligen bara rotpersilja som användes – både rot och blad. Den kan odlas som palsternacka men i lättare jord. Bladpersilja trivs i alla jordar och passar mycket bra som mellankultur, mellan andra grödors rader. I juli ska bladpersiljan stå med 15cm avstånd, rotpersiljan 30 cm avstånd. Bladpersilja som gått i frö används inte. Rotpersiljan kan förvaras ute i landet över vintern om man tar av blasten och täcker plantorna med tex granris.

Spenat och sallat
Kan sås tidigt på våren eller i milt höstklimat för att få tidig skörd. Spenat växer fort och var en vanlig mellankultur, tex mellan lök och rotsaker. Skörda genom att klippa hela stjälken, eller plocka enstaka blad. Knipsa bort översta bladrosetten för att hindra spenaten att gå i blom, då lägger den energi på att bygga upp blad och förgreningar istället.
Både sallat och spenat har odlats sedan medeltiden. På 1800talet fanns det flera olika sorter, bland andra huvudsallat, bindsallat och plocksallat. Passar liksom spenaten som mellankultur, som morötter, lök eller på gurklisten.

Lök och purjolök
Lök var en viktig gröda under medeltiden, också. Särskilt rödlök, eller kepalök, har lång historia och lär ha odlats redan under vikingatiden. Den gula löken dök inte upp förrän på 1800-talet. Kan frösås eller så får man använda sättlök, det senare det enklaste sättet i Norrland. Frösådden måste ske tidigt i drivbänkar eftersom fröna tar lång tid att gro… Bredså grunt, gallra till 5cm avstånd, plantera ut ”i maj” (=när frostfritt). Sättlök planteras i maj, men får sämre hållbarhet än frösådd lök. Frösådda lökar kan torkas och eftermogna efter skörd, ute i landet eller inne på torkställ. Ju bättre de torkas desto längre hållbarhet får de! Det är viktigt att riva av stjälkar och rötter för hand. Förvara i nätsäck eller spånkorg. Sortera ut ”sticklök”, 1,5cm-2cm som kan sås tidigt för att kunna växa på sig vidare och bli en tidig sommarlök att skörda. Kan ej lagras.
Purjolöken var vanligare i herrgårdsmiljö än vid torpen. Kupa för att få den bleka stjälken. Skördas i oktober eller kan stå kvar under vintern, bara den skördas innan den börjar växa igen på våren (och bli äcklig?).

Gräslök och piplök (vinterlök, salladslök)
Odlades ofta som kantväxt runt odlingsbäddarna. Flerårig men behöver förnyas vart tredje år och förökas lätt genom delning. Klipp av blommorna för att de tar energi från plantan, och sprider sig också mycket med fröer från blommorna.
Piplök är en gammal bortglömd lök från 1800-talet, som har fått en nytändning genom intresset för perenna grönsaker i permakultur och skogsträdgårdar. Den tål frost bra och kommer upp tidigt på våren, passar bra som tidig gräslök. Den är flerårig, perenn, och blommorna ska även för piplöken knipsas bort. Eller så behåller man några blommor för utseendets skull… Går att föröka med delning av lökar, men kan också vara bra att förnya ett bestånd med frösådd ibland, bra läge att låta nån planta gå i blom. Lättgrodd!

Vitlök
Har odlats som folkmedicin sedan vikingatiden, man tuggade den rå och den gav ett magiskt skydd. Att hänga upp några vitlökar vid dörren skyddade huset och gården mot häxor. Men i Norrland var den nog inte så vanlig, trots att den växer bra här med.

Dill, krondill
Får man bara in en planta kan man låta den självså, med viss uppsikt då den lätt sprider sig. Dill har lång historia för kryddning och medicin, och det är i stort sett samma växt vi odlar idag som man odlade förr. Fulländad? Krondill kallas den dill som har fått blomma och gått i frö som dessutom har mognat, så kan man använda kronan i inläggningar.

Ärtor
De ärtor som var vanligast förr är de så kallade ”åkerärtor”, de har odlats sedan forntid för djurfoder och människoföda. Den idag alltmer omtalade gråärtan odlades fram till andra världskriget men ansågs vara fattigmansmat vilket kan förklara varför den försvann när samhället blev mer jämställt.
Under 1600-talet kom trädgårdsärtorna – spritärtor, spritmärgärtor och sockerärtor. Spritärtor heter så för att man ”spritar ärtor”, alltså sprätter ut ärtorna ur sina baljor för att torkas eller ätas färska. Bara sockerärtor äter man hela baljan. Spritärtor skördas allteftersom baljorna torkar på plantan. Man kan  plocka in hela plantan och tröska loss ärtorna. Sockerärtor plockas hela och innan fröna börjar bli runda och tjocka. Ärtplantor behöver stöd för att klättra, och förr använde man gärna avlövat ris från lövträd som stöd. Ett spänt hönsnät mellan två störar gör det lätt att kunna använda raderna mellan ärterna för tidiga mellangrödor, som spenat och rädisor.

Bönor – spritbönor, skärbönor, brytbönor och vaxbönor. Och bondbönor (välska bönor)!
Spritbönorna (turkiska bönor) användes mest till ”bruna bönor”, men odlades inte i Norrland då de behöver en längre säsong för att mogna. Skönt, för det verkar drygt att sprita bönor. Bondbönor användes också bara själva bönorna, medan man använde hela baljan av de övriga sorterna. Skärbönor har trådiga baljor och skärs därför till mindre bitar innan tillagning, var ganska vanlig i Mellansverige men brytbönan tog över. I Norrland kan generellt bara låga sorter som sås tidigt i drivbänk, för att hinna sättas ut senast före midsommar. Låga bönor, och krypbönor, kunde planteras runt odlingsbäddar och gurklist, eller mellan potatis för att motverka bladlöss.
Bondbönor har så kraftiga stjälkar att de inte behöver växtstöd gynnas av att kupas. De kan samodlas med ärter och bli ärtplantornas växtstöd. När plantorna har blommat färdigt kan de toppas för att gynna tillväxten av baljorna och motverka bladlusangrepp. Bondbönor och potatis passar väldigt bra då båda kan kupas samtidigt.

Jordärtskocka
Har inte odlats i Norrland men kommer starkt med hjälp av permakultur och skogsträdgårdsodlarnas förmåga att skapa gynnsamma mikroklimat. Den har annars odlats lite som potatis, upp till mellansverige, och växer sig väldigt hög. Påminner om solros, som är en släkting. Är flerårig i den mening att den kan förökas genom att man helt enkelt lämnar kvar några knölar mer eller mindre medvetet eftersom den lätt sprider sig på detta vis. Det är lätt att missa de små knölarna vid sidan av, och det kan vara en god ide att odla skockor i en avgränsad bädd så att den inte sprider sig ohämmat.

Potatis
Vinterpotatisen odlade man storskaligt på åkrar, medan man i trädgården kunde ha tidigare sorter som måste ätas direkt. Under kristider odlade man dock vinterpotatisen hemmavid också. Potatis är vanskligt på det vis att den är mottaglig för flera sjukdomar, och en del lokala sorter i synnerhet då föryngringen inte var tillräcklig förr. Därför är det också bra att byta ställe där man odlar potatisen varje år, och gärna också skifta sorter. De skyddar varandra mot sjukdomar. Förgro någon månad före utsättning. Plantera ut gärna före midsommar (”maj”) med ordentliga radavstånd som gör kupning möjlig. Skörda 2-3 veckor efter blomning, plocka upp potatisen när det är torrt ute.

Gurka
Denna exot har faktiskt odlats i Norden sedan 1400-talet, men då främst i kloster- och slottsträdgårdar. Sedan mitten av 1800-talet blev gurka vanligare i köksträdgårdar, då handelsträdgårdar etablerades och började odla upp plantor för försäljning. I mellansverige kunde man odla gurka i vad man har kallat för lister, idag skulle det kunna vara en hugelbädd eller upphöjd bädd. Genom att tillföra halvbrunnen gödsel fick man upp temperaturen i bädden, likdom dagens varmbänkar, som placerades någonstans vindstilla. Upphöjda bäddar, lister, torkar dock lätt under varma sommardagar, något att tänka på för de törstiga gurkorna. Gurkplantorna mår bra av att kupas, och vid risk för nattfrost måste plantorna täckas. Man brukade använda speciella vass- eller halmmattor för detta, men idag kan man ju använda fiberduk eller lättare skyddsväv. Gurkor mår bäst av att vattnas på kvällen enligt Ilminge. I Höga kusten och Ådalens gynnsamma klimat kan man experimentera med sina frilandsgurkor, mot sydväggar eller slänter.

Trädgårdssyra (ängssyra, spansk syra)
En perenn som står inför en spännande comeback, då intresset för fleråriga grönsaker ökar. Trädgårdssyra är en släkting till ängssyra, en vild växt med mindre blad men den går också att äta. Den användes som tidig spenat eller som sallad, och kan förökas genom delning eller frösättning. Efter 3-4 år börjar syran ha bildat så många stänglar att det drar näring från bladen, då behöver plantan förnyas. Lättskött!

Rabarber
Odlades som medicinalväxt så tidigt som 1300-tal av munkar. Det krävdes socker för att rabarber skulle bli populär i köksträdgårdarna, kring 1800-talet alltså. Det här är en riktig superperenn som kan stå och frodas i tjugo år på samma ställe. Den brukade planteras i kanten av trädgårdslanden. Under 1900-talets början odlade en del större mängder för att kunna sälja i torghandeln.

Pepparrot
En mycket gammal flerårig kryddväxt, som klarar övervintring även i Norrland. I trädgårdarna hade man några enstaka plantor vars rötter man grävde upp vid behov. Den sprider sig väldigt lätt och gynnas även i övrigt av att odlas i ett särskilt land eller upphöjd bädd (list). Man sätter under våren raka sidorötter som grävs upp eller har sparats från fjolårets plantor. Den tunnaste delen ska vara längst ner och bilda rötter, och man gjorde ett särskilt snitt på toppen av roten, eller ”strängen” som de kallas, för att vid plantering hålla reda på vad som var upp och ner. Man putsar rötterna rena med en mjuk ylletrasa, för att också rensa bort skott och smårötter (men inte alla rötter). Den här raka roten ska bli huvudrot till en ny planta, och man vill ha en så rak och fin rot som möjligt för att underlätta vid matlagning (jmf ingefära, jordärtskocka….). Det är ganska pyssligt att vårda sin rot, som ska friläggas i juni och augusti för att putsas mera. Utan att skada rötterna… Skörd i oktober, förvaring i sand i källare eller stuka. Gräv igenom landet ordentligt så ingen rotbit blir kvar, det blir lätt ett ogräs. Glöm inte att spara de nya sidorötterna till nästa års plantering, de kan ju lämnas kvar i backen inför våren.

Jordgubbar
Fram till 1900-talets början var detta rikemansbär. Genom handelsträdgårdarna kunde plantorna dock spridas vidare till vanligt folks trädgårdar. I Norrland upptäckte man snart att bären gav bättre skördar här än söderut. Förr satte man ofta jordgubbar mellan unga fruktträd, för att hålla jorden runtom ogräsfri. Det har kommit tillbaka i moderna skogsträdgårdar, jordgubbar är en välkommen marktäckare även idag. Första sommaren behöver plantan rota sig och det kan vara bra att knipsa bort blommor för att hindra jordgubbar att bildas – det tar energi från plantan. Gödsla sen höst. Luckra jorden under sommaren. Vattna helst inte under tiden bären mognar, hellre rejält före och efter.